F

Fiskare, sjöfarare och handelsmän -

en släkthistoria från Gävle och Söderhamn under två sekler

 

- och några ytterligare historier

 

sammanställda av Olle Hillman

 

 

Längst ut i ett av det Hillmanska släktträdets mest perifera grenar träffar man på historien om paret Stellan Claesson och hans hustru Karin Swanström, som båda kom att spela aktiva, om än helt olika roller i den svenska filmhistorien. En anknytning till Söderhamn finns också, såtillvida att det var där som Stellan Claesson växte upp och i intillliggande Trönö hade paret en fastighet där man ofta vistades. I Trönö finns också numera ett Karin Swanström - sällskap som årligen arrangerar en festival med filmer från gamla tider. Göran Hillman berättar här historien om Swanströms / Claessons avtryck i svensk filmhistoria:

”SLÄKTEN ÄR VÄRST”

Om Stellan Claesson och Karin Swanström

 

 

Stellan Claesson (1886-1970) var född och uppvuxen i Söderhamn. Han var barnbarn till Adolf Ferdinand Hillman och äldste barnet till Adolf Hillmans syster Adèle (1860-1928), gift med stadsläkaren i Söderhamn Jonas Leonard Claesson (1844-1920). De hade också en dotter Greta (1889-1943) gift med läroverksadjunkten Elias Tiselius (1883-1965) , Stockholm och Öregrund.

 

Stellan Claesson blev löjtnant i Norrbottens Artilleriregementes reserv och gick sedan in i teater- och filmvärlden. Han gifte sig 1915 med den tretton år äldre skådespelerskan , regissören, teaterchefen och sedermera konstnärlig chefen vid Svensk Filmindustri (SF) Karin Swanström (1873-1942). Stellan Claesson följde sin hustru, först som turnéledare i hennes resande teatersällskap, sedan inom Bonnierfilm, som existerade några år med start 1923. Här var Hjalmar Bergman den störste manusleverantören.

1932 värvades paret till Svensk Filmindustri när talfilmen introducerades i Sverige. Karin Swanström blev konstnärlig chef och i realiteten bas för hela filmproduktionen och Stellan anställdes under henne som ateljéchef i Råsundaateljeerna .

 

Karin Swanström

Karin Swanström

Karin Swanström

Den svenska filmen hade under stumfilmens sista år tappat mycket publik i hela landet och nu när talfilmen skulle börja produceras behövde SF någon med kunskap om hur publiksmaken skulle kunna tillfredsställas: det blev ”den imposanta f.d. teaterdirektrisen, skådespelerskan Karin Swanström” exempelvis i Släkten är värst ,(1936) film i regi av Anders Henriksson med bl.a Karin Swanström, Thor Modéen, Håkan Westergren m.fl. Ursprungligen en teaterpjäs: ”Tante Jutta aus Kalkutta”.

 

/---/ ”Med sin eminenta kännedom om bästsäljarna i världsdramatikens komedirepertoar hade fru Swanström ett självklart recept för hur ljudfilmens talande landvinningar skulle användas på effektivast möjliga sätt, och hon hade ganska snart satt sin mycket personliga och kommersiellt solida prägel på SF-utbudet. Det handlade om välspelad och muntert filmad teater i blont och läckert foto, företrädesvis av Åke Dahlquist, gärna med kvicksilvret Tutta Rolf i en huvudroll och med den propre Gustaf Molander i registolen och – sist men inte minst obligatoriskt – musikaliskt uppladdad med en handfull schlagermelodier av Jules Sylvain.” (Leif Furhammar: Filmen i Sverige).

 

Som sjuttonåring hade Karin Swanström kommit in på Dramatens elevskola och redan under elevtiden uppmärksammades hennes skådespelartalang. 1892 och fem år framåt var hon anställd på Dramaten. Därefter ett år i Hjalmar Selanders teatersällskap. 1899 flyttade hon över till Svenska Teatern i Helsingfors där hon verkade i fem år. 1904 startade hon ett eget teatersällskap som turnerade i hela Skandinavien, bl.a. med Karl Gerhard som skådespelare. Han skildrade henne långt senare som en” verklig primadonna och duktig teatermänniska och regissör” . (Svensk Filmdatabas: Karin Swanström). På 1920-talet spelade hon bl.a. på Blanche och 1926-31 på Oscarsteatern, båda i Stockholm.

Flimdebuten skedde 1921 i Mauritz Stillers ” De landsflyktiga”. I en recension beskrevs hon ”som den vackraste medelålders dam med scenisk rutin som kan uppletas”. ” Hon fortsatte att varva arbetet framför kameran, där hon utvecklade en imponerande bredd som karaktärsskådespelare, och bakom kameran, där hon styrde och ställde med järnhand, ständigt sekonderad av sin man kapten Stellan Claesson.”

Mellan 1921 och fram till 1942 – samma år som hon dog – medverkade hon i över 50 filmer. Under hennes år som chef på SF spelade hon samtidigt med både i framträdande roller och biroller i minst 21 filmer. I fyra filmer under stumfilmsperioden svarade hon för regin.

 

Karin Swanström har under senare decennier lyfts fram som en betydelsefull person i svensk filmhistoria, en av de få kvinnor som påverkat filmproduktion och filmklimat under 1900-talet. När hon reducerats och negligerats har det att göra med att svensk film alltid varit en manlig historia och att kvinnliga ”makthavare” setts över axeln bland och av manliga ”genier”. Men det handlar säkert också om att 30-talets filmproduktion alltid betraktats som en lite pinsam period, fylld av ett kommersiellt tänkande, publikfriande och med en inriktning på lustspel, verklighetsflykt och traditionellt och konservativt tänkande . Ändå var det i flera avseenden en glansperiod: biograferna fylldes av publik i hela landet. Människor vandes vid att gå på bio. Samtidens främsta skådespelare medverkade och skapade stora inkomster för manusförfattare, regissörer och skådespelare

 

Karin Swanström och Sickan Carlsson i filmen Kärlek efter noter (1935)

Filmen regisserad av Gösta Rodin, producent Stellan Claesson med Sigurd Wallén Sture Lagerwall, Karin Swanström och Sickan Carlsson. Bolaget Film AB Imago (konkurrent till SF) inspelad i Råsundaateljéerna.

Det framhävs ofta att hon hade en god blick för nya begåvningar och såg till att unga talanger som Ingrid Bergman, Tutta Rolf och Alf Kjellin fick roller i decenniets filmer och inleda framgångsrika karriärer .(Mikael Kindblom: Våra drömmars stad – Stockholm i filmen.)

 

Ingrid Bergman berättade om sitt första möte med Karin Swanström:

”Karin Swanström verkade mycket förtjust, sade att jag såg svensk och sund ut och var glad att jag till skillnad från alla andra var lång. Hurra! … Åter och åter upprepade hon: Den här flickan tycker jag om, hon ska filma hos mig.” (Citat ur Myggans nöjeslexikon: artikel om Karin Swanström).

 

Stellan Claesson

I historieskrivningen skildras Stellan Claesson i ganska sarkastiska ordalag. Rune Waldekrantz skriver om hur nycklarna till Råsunda filmstad i början av 30-talet överlämnades till Karin Swanström och ”hennes prinsgemål den martialiske, förre löjtnanten, nu ateljéchefen Stellan Claesson”. (Citat ur Filmens historia, del 2)

 

Gösta Rodin, regissör som var verksam hos SF under de här åren, beskriver i sin minnesbok ”Den svenska filmens glada 30-tal”, Claesson som omväxlande ” Råsundas diktator”,” Råsundas envåldshärskare”. Karin Swanström var, enligt Rodin, ”skylt” för maken Stellan, som agerade som chefen för stället. Löjtnanten Claesson kallade sig vid ankomsten till SF kapten eller direktör – han var ingetdera. Men agerade som sådana. Claesson hade ytterligare en militär vid sin sida, produktionsledaren och kalkylatorn kapten Sven Nygren. Råsunda styrdes, enligt Rodin, av en ”militärjunta”.

 

Claesson hade gjort en enda filmroll, advokaten Benley i Styrman Karlssons flammor, en stumfilm från 1925 med bl.a. Ernst Rolf, Fridolf Rhudin och Karin Swanström och i regi av Gustaf Edgren. (Wikipedia; artikel om Stellan Claesson). Det är troligt att han gjorde mindre roller i Karin Swanströms resande teatersällskap, där han annars var turnéledare. Han titulerade sig under alla omständigheter under den här perioden som skådespelare.

 

Stellan Claesson

Gösta Rodins skvallriga bok ger många insidesskildringar från arbete, vardag och festande kring filmproduktionen i Råsunda. Karin Swanström har han inte många elaka ord att säga om, men Stellan Claesson betraktar han som en riktig skitstövel. Under honom var det ekonomiska slöseriet ”groteskt”. ”SF snålade där det gick att snåla, slösade där det gick att slösa, konsekvens i galen-skapen.” Claesson hade ”dille” på manuskriptkonferenser, som skulle äga rum på krogar och hotell där det inte sparades på goda middagar och supéer – mycket mat och lite prat om manuskript, enligt Rodin. Också enligt andra källor (Bengt Liljenberg: Dramatik på vita duken) var det ofta konflikter kring beställda filmmanus, särskilt när det var seriösa författare inblandade som Vilhelm Moberg eller Rudolf Värnlund. Där ville Claesson – och kanske också Karin Swanström – ofta ta bort politiska dimensioner eller konflikter framför allt i slutscener. Jurgen Schildt har i sin bok ("Det pensionerade paradiset") en tabell där av 241 filmer, under perioden 1930-39, 224 filmer har lyckligt slut, 11 neutrala slut och olyckliga endast 6 filmer. Kanske var det så att SF, också påverkad av den allmänna debatten, till slut blivit övermätta på glättiga komedier. 40-talet och världskriget precis intill Sveriges gränser åstadkom måhända en tillnyktring både i synen på repertoarens seriositet och den ymniga representationen. Detta kan ha varit bakgrunden till att paret Swanström-Claesson fick sparken 1941. Enligt vissa källor var det yttre skälet oenighet om löneutbetalningar, enligt andra manusplagiat.

 

Året efter avled Karin Swanström vid 69 års ålder, möjligen bidrog detta något snöpliga avsked till hennes död. (Uppgift i Myggans nöjeslexikon).

Det blev en ordentlig upprensning i hela SF efter 1942. Carl Anders Dymlig, akademiker med hög kulturell profil och avgående radiochef blev ny VD. Victor Sjöström, svensk films gigantiske nestor, utsågs till ny konstnärlig ledare. Vulgära filmmakare som Weyler Hildebrand och Gustaf Edgren fick söka sig andra filmbolag och det gjorde också Stellan Claesson som under några år producerade filmer hos det nystartade Luxfilm. (Leif Furhammar: Filmen i Sverige)

I den jubileumsbok som Svensk Filmindustri gav ut vid sitt 25-årsjubileum 1944 berörs paret Swanström-Claesson nästan inte alls. Det är den nya regimen som vill ge sin bild av historien – och 30-talet vill de inte minnas särskilt mycket. I stället lyfter de fram några av de filmer, som mest platsar i den nya ledningens syn på vad film skall vara, de bästa regissörerna och de skådespelare som skulle gå vidare in i de kommande decenniernas filmproduktion.

 

Konstkritikern Bengt Idestam-Almquist, som också under en kort period var involverad i filmproduktionen under 30-talet gavs uppdraget att skriva om SF:s filmproduktion i jubileumsboken med rubriken ”Från Körkarlen till Hets”:

 

”1933 började en ny epok i Råsundas historia. Producentkonstellationen Karin Swanström-Stellan Claesson sköter sitt värv som goda byråkrater, expedierade ärende på ärende, film på film, med precision. Och annat väntades icke av dem. SF hade avstått från alla begynnelsetidens världserövrar- planer. Man var ett biografbolag, teatrarna skulle förses med film – som gick – och man försåg dem med film. /---/ Men 1933-40 ansågs allvarligt syftande film var detsamma som att kasta pengarna i skyn. Denna övertygelse bottnade åtminstone delvis i realiteter: publiken var nog ganska trött och omtumlad, den med, efter kriser, Kreugerkrascher och arbetslöshet. Den var utan större behov av konst, utan vitalitet att kunna njuta konst. Den låg i träda. Som en utsugen åker.”

 

Av kapitlets 65 sidor om spelfilmsverksamheten, behandlar 12 sidor detta 30-tal, som Swanström-Claesson ledde verksamheten. Ändå utgjorde den perioden 10 av de 25 åren som boken beskriver. Stämningen efter avskedandet av” kungen och drottningen i Filmstaden” (som de också kallades), låg bara några år tillbaka. Den stämningen vilar över jubileumsskriften.Gösta Rodin avslutar sitt kapitel om eran Swanström-Claesson så här:

 

”Stellan Claesson hade varit turnéledare för Karin Swanströms teatersällskap, som med blandad framgång kuskat riket runt med efterlämnade obetalda lokalhyror och hotellräkningar. Det var ett skuldsatt par som Olof Andersson (VD för SF) placerade i Råsunda, och för att rädda det som kunde räddas av SF-inkomster skrev Karin och Stellan allt man ägde på familjens hembiträde, i Karins ögon trogen som guld. Vid Karins död fick det oväntade följder. Hembiträdet, som blivit en gammal fröken, hade satt sig på familjen Claessons tillgångar, och för att lyfta på stjärten ställde hon villkor. Fröken ville bli fru – fru Claesson. Kapten Claesson gifte sig med sitt hembiträde.

Hur blev slutet för Råsundas diktator? Jag hittade honom i Frihamnen vid Värtan – i ett bås, som chef för Frihamnens vaktpersonal. Kapten Claessons sista kommendering.”

 

Onekligen en historia som skulle passa som underlag för en 30-talsfilm producerad av SF i Råsundaateljéerna – med Karin Swanström i huvudrollen och Stellan Claesson som producent!

Stellan Claessons nya hustru hette Signe Maria Elisabet Liberg (1896-1969). Stellan Claesson dog 1970.

 

Göran Hillman

Februari 2015

 

Källor:

Leif Furhammar: Filmen i Sverige – en historia i tio kapitel och en fortsättning, 3:e omarb. upplagan 2003

Mikaela Kindblom: Våra drömmars stad - Stockholm i filmen. 2006

Bengt Liljenberg: Dramatik på vita duken – Anteckningar kring den svenska filmen och dess relation till författarna 1910-1990, 2006

Gösta Rodin: Den svenska filmens glada 30-tal, 1976

Jurgen Schildt: Det pensionerade paradiset, 1990

Rune Waldekranz: Filmen historia del 2 (av 3) Guldåldern 1920-1940, 1986

Myggans Nöjeslexikon, 14 band 1989-1993. Red: Uno ”Myggan” Ericson

Norstedts Filmlexikon. Huvudredaktör Bo Heurling, 1995

Svensk filmindustri tjugofem år – En bok om filmproduktion och biografrörelse utgiven till jubileet av Aktibolaget Svensk Filmindustri, 1944

Svenska Filminstitutet: Svensk Filmdatabas

 

Sidan skapad 2015-03-20