Läs mera:
Gävle vad Gavleåns mynning var en livlig stad med hamn, varv rika handelshus och många hantverksyrken. Kring åarna bodde fiskarfamiljerna
Sjöfararna
Efter de två generationerna fiskare kom männen i nästa släktled att gå till sjöss som sjökaptener |
Gävles fiskarborgare
De första generationerna Hillman i denna berättelse var fiskare. De var också borgare i Gävle. Borgare var ursprungligen personer med burskap det vill säga rätt att bedriva näringsverksamhet och fiskarborgare var den grupp av borgarna i städerna som hade rätten att bedriva fiske. Gävlefiskarna bedrev sitt fiske under förhållanden som var, inte unika, men ändå mycket speciella. Bakgrunden var följande:
Ända sedan medeltiden krävdes särskilda privilegier för fiskerätt i älvar och hav. Fiskerätten kunde innefattas i stadsprivilegierna i syfte att möjliggöra handel med fisk, och de borgare som hade fiskeri och fiskhandel som sysselsättning bildade ett eget skrå. Fiskarborgare finns belagda i historia källor från 1500-talet, men då var det redan gammal sed att handla med fisk, i synnerhetsill och strömming från Bottenviken, och alla städer i mellansverige hade sitt skrå fiskare. Gävlefiskarna var de mest betydande fiskarborgarna. Gustav Vasa gav Gävles fiskarborgare monopol på det viktiga strömmingsfisket längs Norrlandskusten mot att kungen skulle erhålla var tionde strömmingstunna i skatt. (Även kyrkan hade rätt till samma andel i kyrkoskatt). Dock hade både Umeå, Piteå och Luleå egna fiskarborgare från 1600-talet. Fram emot 1700-talet var Gävlefiskarnas dominans bruten men fjärrfisket pågick i allt mer begränsad omfattning ända till början av 1900-talet.
Uppgifterna om antalet fjärrfiskare varierar mellan olika källor. Året 1613 uppges antalet ha varit 152 och 1722 fanns enligt en uppgift omkring 200 fiskarhushåll i staden och 1839 skall det ha funnits 139 fiskare verksamma. Antalet minskade sedan vartefter ytterligare. Det finns uppgifter om 87 olika fiskeplatser efter kusten från Gävle i söder upp till Nordmaling i norr De flesta fiskeplatser låg i mitten av 1700-talet i Ångermanland. Flera städer efter Norrlandskusten hade med tiden fått egna fiskerättigheter i sina närområden.
Gävles fiskare ägnade sig alltså huvudsakligen åt fiske på platser långt från Gävle, ända upp mot Umeå. Fiskeplatserna fanns i anslutning till fiskelägen ute i Norrlands skärgårdar och där hade man mindre bodar där man bodde,, förvarade redskap m.m. På flera håll hade man också byggt kapell, som också under vinterhalvåret fick tjäna som förvaringsplats för fiskeredskapen.
Det var ofta många familjer som samsades om samma fiskeläge. På 1700-talet var Ulfön i Ångermanland den största och där vistades omkring 30 Gävlehushåll under fiskesäsongen och vid fiskelägen kring Skagen utanför Örnsköldsvik och som kommer att berättas om senare, fanns flera Gävlefiskare redan under 1600-talet.
Man seglade upp till fiskeplatserna när fiskesäsongen började på våren och återvände inte till Gävle förrän vid dess slut fram mot oktober. Ofta flyttade hela familjen med, liksom drängar och pigor, får, getter och ibland en ko. Det beskrivs också att man ibland tog med grisen, som blev fet på allt fiskrens. Det noteras dock att detta fläsk därför ”blev lite tranigt”. Man förde också med sig husgeråd för den långa perioden hemifrån och ibland också varor som kunde användas i byteshandel med lokalbefolkningen i närheten av fiskeplatserna. På hemvägen förde man med sig fångsten av insaltad strömming i tunnor.
Dessa transporter fordrade alltså ganska stora båtar. I Gävle var det vanligt med omkring 8 - 16 lästers storlek, d.v.s. båtar som kunde lasta omkring 25 – 50 ton eller 60 – 150 tunnor strömming. (1 läst motsvarade ca 2,5 tons lastförmåga). Det var med andra ord mindre lastfartyg som användes för detta fjärrfiske. Båttyperna kallades haxar, ibland galeaser. Det verkar som begreppet haxe huvudsakligen betecknade en mindre lastbåt avsedd för fjärrfiske. ( Ordet härstammar från finskans haaxi, som betyder flatbottnat fartyg). Oftast fanns två master med råsegel föröver och den aktre förde sprisegel med bom, därtill ofta fock och klyvare. Men både storlek och riggning varierade, så man kan inte säga att en haxe representerade någon bestämd typ av segelfarkost.
I en förteckning från 1783 – 1784 fanns i Gävle 48 sådana fiskefartyg. Båtarna hade i första hand ett stort lastutrymme men också kajuta och skans med några kojer för besättning och familjemedlemmar. Mer förmögna familjer hade ofta de större haxarna, särskilt om fiskplatserna låg på stort avstånd från Gävle.
Haxen Anna i Gävle hamn 1899
Flera familjer delade på en haxe och så gjorde också fiskarna inom släkten Hillman På själva fiskeplatsen användes sedan mindre notbåtar och skötbåtar, ofta för två roddare. Fiskeredskapen var skötar och landnotar och det var huvudsakligen strömming för insaltning som fångades, men också en del annan fisk, lax, sik, ål, för husbehov och för rökning och torkning. (Uppgifterna hämtade ur Ur Gävle stads historia, Albert Eskeröd och Bidrag till Gefle stads historia och beskrivning, Oskar Fyhrvall 1901). Bevarade handlingar (i avskrift) från fiskarsocieteten från 1700-talet berättar om ofta stora problem och umbäranden i samband med fiskefärderna. Fiskarna var tvungna att vara försedda med särskilda fiskepass från magistraten. Hade man inte av olika anledningar fått med sig det riskerade man att både fiskeredskap och båtar beslagtogs av lokala myndighetspersoner efter kusten. Det hände också att man fann sina fiskebodar fiskeredskap nedbrunna när man kom fram till sina fiskelägen. 1721 hade ryska örlogsfartyg "cossaquerna" gjort räder efter kusten. Bland annat brände man då ner Skagens fiskeläge i Ångermanland, som är en intressant plats i denna släkthistoria och som därför kommer att beskrivas i ett särskilt avsnitt.
Det var också en noggrann kontroll av fångsten, som ju skulle bokföras, kontrolleras och beskattas vid hemkomsten vid Gävle innan den fick avyttras. Vidare fanns mycket konflikter kring de arrendekontrakt som ofta avkrävdes för fiske vid en del av fiskelägena.
Goda år kunde fångsten vara mycket inbringande, t.ex. 1742 hemfördes 6500 tunnor strömming, men det fanns också magra år. Några år efter rekordåret 1742 bärgades hem bara 2600 tunnor och fiskarna klagade periodvis till magistraten om svårigheter att få en rimlig avkastning på de ibland knappa fångsterna.
Bilden visar Gävlefamiljen Grellson i sommarhamnen i Trysunda utanför Örnsköldsvik 1895. I bakgrunden galeasen Anna, fraktskuta på färderna till och från Gävle. Intill Anna en liten skötbåt av den typ man hade när man lade ut skötarna
Fiskaryrket var troligtvis trots allt en ganska inbringande näring under 1700-talet. Fisk, särskilt saltad strömming hörde ju till den svenska befolkningens basföda och säkert fanns det ständigt en stor efterfrågan på denna vara och fiskarna hade som ovan framgår också rätt att handla med sin fångst. Genom att fiskarna bildade ett särskilt skrå, hade man också möjlighet att utan egentlig konkurrens styra över distribution och prissättning. Fiskarskrået var också väl representerade i stadens magistrat, dess styrande församling. Även om fiskarfamiljerna under sommaren ute i fiskelägena levde under ganska primitiva och strävsamma förhållanden så var deras liv i Gävle under vinterhalvåret i allmänhet präglat av visst välstånd. Man bodde i med tidens mått, rymliga bostäder och med en god standard. Detta att döma av bevarade bouppteckningar med inventarieförteckningar från fiskarborgare.
Inom fiskarsocieteten fördes tämligen noggranna noteringar om fisket och om societetens medlemmar. Det mesta av denna dokumentation försvann i samband med en brand på 1900-talet. En mindre del finns bevarad i avskrift på Länsmuseet i Gävle. Däremot visar det sig att det finns en rik dokumentation om Gävlefiskarna i de trakter man bedrev sitt fiske, t. ex i Ångermanland.
Den förste av Gävles fiskarborgare med namnet Hillman, som är hittills känd, var Pehr Nilsson Hillman. I dödboken benämns han Peter Nilsson Hillman. Han föddes i Selgemar i Hille socken (därav namnet Hillman) , en by vid kusten ett par mil norr om Gävle. Han blev borgare i Gävle år 1700 och avled 26/2 1748. Födelseår okänt. Hans hustru hette Margareta Holm, född 1667 och hon nådde den för tiden aktningsvärda åldern 85 år. De fick tre barn, en dotter och två söner. Dottern Margareta gifte sig 1789 med den betydligt äldre skepparen Mathias Lax i Gävle, som hon överlevde med över 40 år. Några bouppteckningar från Pehr Nilsson Hillman hittills inte kunnat återfinnas. Ett lite svårtolkat dokument från fiskarsocieteten i Gävle som gäller Pehr Nilsson Hillman finns bevarat i avskrift:
Passerat (?) på fiskareskrå d. 6 december
Ao 1715
Dto angafs att en Borgare vid namn Per Nilsson Hillman skall altstadigt uppehålla i Säliemar och der drifwa sin näring med fiskerij och annat och således aldrig tullar för den ströming han der fiskiar minder lärer giöra sina uthlagor och annan stadsens onera uthom derigenom sig undanhåller hvilket påstods måtte hemat (?) blifwa.
Båda sönerna till Pehr (Peter) Nilsson Hillman, Nils och Olof Persson Hillman, blev som sin far fiskare och borgare. Dessa båda bröder visar sig ha sina namn inskrivna i Skagshamns ”CapelI Bok” i Grundsunda socken i Ångermanland, öster om Örnsköldsvik. Skagshamn, som under denna tid benämndes Skagen, (vid Skags Udde) var en av Gävlefiskarnas fiskehamnar. Där finns ett kapell från 1500-talet. I kapellboken som började föras efter brand 1770, finns, bland andra Gävlefiskare, brödernas namn, Olof och Nils Hillman antecknade år 1771. På en karta med historiska benämningar på fiskeplatser runt Skagsudde (Erkner, Rask) återfinns också namnet Hillmansudden.
Olof hade en son Per, också fiskare, och ur hans bouppteckning från 1809 framgår att även han hade sina fiskeredskap uppe i Skagen. Han ägde också hälften av en haxe med det vackra namnet ”Wandringsman” med 11½ lästers lastförmåga, alltså det fartyg som användes för färderna från Gävle till fiskehamnen i Ångermanland.
Vi vet alltså i och med detta var fiskarborgarna Hillman bedrev sitt fjärrfiske. Mera om fjärrfiskarna Hillman vid Skagshamn finns att läsa om på annan plats på hemsidan.
Per, han med haxen Wandringsman, hade i sin tur också en son Olof, som avled samma år som sin far, 1809. För denne Olof finns också en bouppteckning bevarad. Ur den kan man få veta att han hade sina fiskredskap förvarade i Skeppsmaln, ett också välbevarat fiskeläge, som är beläget mycket nära Skagshamn.
Grisslans fiskeläge
Drygt tre sjömil från Skags Udde i västlig riktning ligger den lilla ön Grisslan som med ett sund skiljs från den större Vågön. I sundet finns ett fiskeläge, som Gävlefiskare grundat redan under 1600-talet. 1737 uppges 19 gävlefiskare ha bedrivit sitt fiske i kringliggande vatten. Ett
kapell, ännu bruk, byggdes redan under 1600-talet.
En av Gävlefiskarna på Grisslan var Nils Wannberg, född 1751 och död 1791. Han är känd för eftervärlden genom det votivskepp som han 1786 förärade kapellet. Nils Wannberg, som förblev ogift, var kusin med Catharina Wannberg, gift med Olof Hillman den äldre.
Nils hade en bror, Anders, som också fiskade på Grisslan. En annan Gävlefiskare vid Grisslan var Lars Eric Hillman, son till Olof Persson Hillman. Lars Eric Hillman och Anders Wannberg omkom tillsammans med sina familjer på hemresa från Grisslan 1802, se nedan.
Olof Persson Hillman
Olof Persson Hillman var mellanbarnet till Pehr Nilsson och Margareta. Han föddes 1709 och levde till 1788. Han gifte sig med Greta Persdotter (1709 – 1780) De fick 6 barn, två döttrar och 4 söner. Alla barn utom två blev så småningom fiskare eller fiskarhustrur.
Olof Hillman, här kallad den äldre, var fjärde barnet i denna syskonskaran. Han övergav fisket, gick till sjöss, och uppträder senare i dokument från denna tid som Coop. verdie Captain Olof Hillman. Han återkommer senare i denna skildring.
Per, äldsta sonen, född 1738, blev 71 år och är den fiskare vars bouppteckning från 1809 gav ledtrådarna till Skagens fiskeläge.
En annan son, Nils, f 1748, blev styrman och drunknade vid ett skeppsbrott i Danziger gatt.
En katastrof till sjöss
Fiskarfamiljernas färder till och från fiskehamnarna efter Norrlandskusten var inte riskfria. Man kan lätt föreställa sig att särskilt hemfärderna på hösten, med tungt lastade haxar, höststormar och mörka nätter kunde vara riskabla företag.
2 oktober 1802 var Olof Persson Hillmans yngste son, Lars Eric, på hemfärd från Grisslans fiskeläge, Själevads socken i Ångermanland. Grisslan, där man förvarade sina fiskeredskap, ligger bara några sjömil från Skagshamn. Ombord fanns också hustrun Catharina Boman och de tre barnen Anna Greta 20 år, Olof 16, Cajsa Malena 8. Med på haxen var ytterligare två familjer: Anders Wannberg (släkt med Lars Eric) med sin hustru och de fyra barnen Nils Johan 15 år, Olof 11, Sara Stina 8, och Anders 2 år. Vidare fiskaren och hamnfogden vid Grisslan, Erik Lindgren med hustru. Även makarna Lindgren hade alla sina fyra barn med på färden. Deras namn var Eric 16 år, Cajsa Stina 12, Per Johan 10 och Anders 5 år gammal..
Deras resa hem mot Gävle slutade med en katastrof. Fartyget gick under någonstans vid Ålands hav. Några närmare detaljer kring haveriet har hittills inte kunnat spåra. En andrahandsuppgift, troligtvis ur Norra Dykerikompaniets handlingar , kan möjligen gälla den havererade haxen: "Däckad galeas, okänd hemort. fartyget kom indrivande till västra Åland övergivet av besättningen och strandade den 3 oktober 1802.
Fartyget var lastat med strömming, bräder och tjära."
Man kan anta att man råkat in i oväder, som gjorde fartyget manöverodugligt och att det drivit söderut mot de grynnor och skär som är belägna öster om Gävlebukten och ner mot Gräsö och Åland. Alla sjutton ombord omkom och inga av de drunknade återfanns. ”Själringning skedde efter dem 24. November ” antecknades i dödboken.
Denna sida ändrad senast 2012-10-08 |
|
